Jag skulle spendera 4 dagar med människor jag aldrig sett, jag skulle dela rum med en främmande människa, träna klockan 6 på morgon, testa nya saker som kickboxning.
Tankarna som malde var:
"Vad hade jag gett mig in på?"
"Hur kom jag på denna ide?"
"Detta är för jobbigt, jag åker hem"
"Jag kräks"
"Vad ska alla andra tycka och tänka"
"Jag kan inte"
"Jag vill inte"
Men med enormt stöd från min underbara unge och min bror så tog jag mig ditt, med andan i halsen och bultande hjärta.
Började prata med några andra, eller vänta nu de började prata med mig. Jag är ju inte sån som pratar med folk jag inte känner.
Många kände precis som jag, mycket släppte. Jag kunde andas igen.
Vilken känsla.. "Jag gjorde det", lilla jag tog mig dit. Jag överlevde..
Första träningspasset var kickboxning. Jag hade suttit hemma i veckor och ältat "det där kan du inte göra med din fot","du kommer göra bort dig".
Det släppte fort när Maja, som jag delade rum stod där och tog emot slag och sparkar och bara peppade mig, hjälpte mig och stöttade mig. En vilt främmande människa som faktiskt trodde på mig.
Vilken ögonöppnare menar om hon tror på mig, varför kan jag då själv inte tro på mig?
Morgonen kommer, det var riktigt tufft att gå upp så tidigt. Tankarna malde:
"Åh, ska vi springa? jag springa? erhmm 5 st bu... va sa du att vi skulle görat? Nej du Linda nu är det kört"
Nollställde hjärnverksamheten och ersatta alla ord med "jag kan, jag vill och jag tänker fan slutföra detta".
Och jag gjorde det, ska jag vara ärlig med ett riktigt leende på läpparna.
Nu är det dags att utmana min komfortzon. Ge alla hjärnspöken en smäll så de flyger.
Resan från ett ägg till en nektarin börjar nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar