Höra sin egen röst och låta bli att slå på sig själv

Utmaning, klänning hela vecka: 4 av 7 avklarade.
3 dagar kvar

I övrigt bjöd dagen på en av de största utmaningarna.

Varje månad så har vi möte med vår teamleader och får sitta ner och lyssna på inspelade samtal med oss själva. Jag har alltid så svårt att ta dessa möten seriöst, sitter mest och tänker på hur jäkla fjantig jag låter.

Idag kom Pernilla och hämtade mig så där spontant.
Hade inte fått någon förvarning om detta, vilket i och för sig var bra.
Hann inte måla upp alla olika scenarios och slå på mig själv så där i förväg, så där som jag alltid gör.

 Så fort jag hörde ordet möte. Så tog jag några djupa andetag, givetvis genom näsan (högra näsborre jobbar fortfarande hårdast), tömde huvudet på alla tankar, sträckte på mig och gick med bestämda steg in.

Jag lyssnade på alla tre samtal och tog åt mig av all feedback och allt bra som sades.
Och vet ni vad jag låter inte så där fjantig som jag alltid tyckt och jag slog inte på mig själv en enda gång.

Förövrigt så måste jag bara tala om hur tacksam jag är att mina chefer inte längre trycker upp glasspaket under näsan på mig och frågar om jag vill ha en glass.
TACK! 

En vecka i klänning...

I måndags när jag vakna så kände jag för att utmana mig själv. 

En vecka i klänning. 

Eller ja ha klänning på sig är ju inte det svåra. Utan att undvika de tankarna jag brukar ha. 

Har haft några dumma tankar men lyckades avbryta dem illa kvickt. Så det är absolut på rätt väg.

Undra förresten om jag har klänningar så det räcker hela veckan?

Ett steg i rätt riktning, ett steg ur komfortzonen.

Idag tog jag beslutet att jag helt enkelt bara skulle med på nästa hälsocamp.
Blir en fattig månad, men det är det helt klart värt det, flera gånger om <3

Går runt och sjunger och småler hela tiden.
Var så inne i mitt eget lyckorus att jag lyckades sätta igång brandvarnaren när jag ordnade med morgondagens middag så här lite i förväg.

Pratat med min dotter, om ägg och nektariner..
När hon tittade på mig med sorgnas ögon och sa "mamma jag är ett ägg". Så insåg jag att jag inte är ensam i denna resa. Jag måste lyckas, inte bara för min egen skull utan för hennes skull.

Efter pratstunden så fick vi för oss att gå på en promenad.
Vilket slutade i ett riktigt träningspass med utfallsgång, armhävningar mot träden, höga knän etc. Hon är en riktig slavdrivare den där ungen.

Vi avslutade det hela med att utmana oss själva och klättra upp i klätternätet i parken.
Vi lyckades, inte bara en gång utan 2 gånger.. Yay!!

Hälsocamp på Ekolsundsslott

I torsdags åkte jag mot Ekolsunds slott. Var så enormt nervös och hade så grymt ont i magen. Så nervös att jag var nära att kräkas.
Jag skulle spendera 4 dagar med människor jag aldrig sett, jag skulle dela rum med en främmande människa, träna klockan 6 på morgon, testa nya saker som kickboxning.
Tankarna som malde var:

"Vad hade jag gett mig in på?"
"Hur kom jag på denna ide?"
"Detta är för jobbigt, jag åker hem"
"Jag kräks"
"Vad ska alla andra tycka och tänka"
"Jag kan inte"
"Jag vill inte"

Men med enormt stöd från min underbara unge och min bror så tog jag mig ditt, med andan i halsen och bultande hjärta.

Började prata med några andra, eller vänta nu de började prata med mig. Jag är ju inte sån som pratar med folk jag inte känner.
Många kände precis som jag, mycket släppte. Jag kunde andas igen.

Vilken känsla.. "Jag gjorde det", lilla jag tog mig dit. Jag överlevde..

Första träningspasset var kickboxning. Jag hade suttit hemma i veckor och ältat "det där kan du inte göra med din fot","du kommer göra bort dig".

Det släppte fort när Maja, som jag delade rum stod där och tog emot slag och sparkar och bara peppade mig, hjälpte mig och stöttade mig. En vilt främmande människa som faktiskt trodde på mig.
Vilken ögonöppnare menar om hon tror på mig, varför kan jag då själv inte tro på mig?

Morgonen kommer, det var riktigt tufft att gå upp så tidigt. Tankarna malde:
"Åh, ska vi springa? jag springa?  erhmm 5 st bu... va sa du att vi skulle görat? Nej du Linda nu är det kört"

Nollställde hjärnverksamheten och ersatta alla ord med "jag kan, jag vill och jag tänker fan slutföra detta".
Och jag gjorde det, ska jag vara ärlig med ett riktigt leende på läpparna.

Nu är det dags att utmana min komfortzon. Ge alla hjärnspöken en smäll så de flyger.

Resan från ett ägg till en nektarin börjar nu!